00:02:00
Vandringssöndag
Idag gick turen upp till Mangskogs-skogarna, till Bytorpet mer exakt. Hade tänkt ta hertigparets vandringsled också, men utan att ha laddat in cacharna spar jag på det. Hunden är inte helt frisk än heller, och han började bli trött vid det laget. Och det började dessutom mulna på, vill INTE vara ute på Byamossarna om det börjar åska, usch! Men, då har jag minst två turer upp dit kvar att göra, underbart! :D
Hade inte gått många meter innan jag höll på att bokstavligen skita ner mig. Från ingenstans hörs ett vrål av motorer, och en helikopter dyker upp i princip rakt över mig, så lågt flygandes att jag tror han faktiskt nuddade trädtopparna! Skyndade tillbaka mot bilen och fick syn på honom igen, ovanför den. Han var duktig på att flyga, han gjorde rundor på ca 2 min, och under den tiden hann han ladda om "burken" under sig (kalk?). En start som heter duga på dagens tripp!
Sedan gick färden över stock och över sten, över myrmark och på skogsstig. Det är något vackert med sådana här landskap, det väcker tacksamhet och värme i mig. Att få bara vara en stund, med natur och frisk luft överallt. Jag älskar känslan av att få fly stan ett par timmar!
Bytorp. Hittade lite info på http://hembygdvarmland.se/naverluren/Luren-4-08.pdf. Historia ligger mig varmt om hjärtat, och det var härligt att besöka stället! :D
Sammanfattning för den stressade läsaren:
Anor från 1700-tal, de flesta byggnader är från 1800-talet. Moderniteter som rinnande vatten, telefonledningar och elektricitet fann aldrig vägen till Bytorp.1977 dog sista ägaren till gården, och 1978 auktionerades lösöret ut. Inga arvingar fanns, varför gården tillföll Lantbruksnämnden. Några personer valde att försöka rädda gården för eftervärlden, och idag har byggnaderna nya tak och används som raststuga för friluftsälskare.
Saxat från ovan nämnda sida:
"Gården har gamla anor. Av äldre handlingar framgår att Bytorp i vilket fall var bebott under 1700-talet. I slutet av 1970-talet var Bytorp en skogs- och jordbruksfastighet. Siste ägaren av Bytorp hade avlidit 1977 och en välbesökt lösöreauktion den 7 juli 1978 satte definitivt punkt för epoken med det bebodda och brukade Bytorp. De sista människorna som bodde på Bytorp var barnlösa och saknade också i övrigt arvingar, varför fastigheten via Arvsfonden hade övergått till Lantbruksnämnden. Men den förvaltades knappast på ett föredömligt sätt. Såväl manbyggnaden som uthusen var stadda i förfall. Det var då några kreativa personer förenades i tanken att gården Bytorp med sina många förtjänster, såväl vinter som sommar, borde räddas åt eftervärlden. Inte minst för att där få till stånd en ändamålsenlig raststuga för alla friluftsälskare, som årligen söker sig till detta attraktiva område. [...]
Sista familjen på Bytorp var Magnus Olsson och Maria Olsdotter, som hade fyra barn: Hilda, Marta, AnnaMaria och Oscar Magnusson. AnnaMaria dog i unga år i spanska sjukan. De övriga tre barnen levde fram till 1960-1970-talen. Ingen av dem kom att gifta sig och de förblev boende på gården. Den siste som bebodde stället var Oscar, som avled 1977. Kanske var det gårdens enskildhet som kom att leda till att deras liv, leverne och verksamhet kom att stanna upp vid det gamla, ja, vid det mycket gamla skulle vi säga i dag. Åtminstone i jämförelse med hur omkringliggande bygder genomgick förnyelse, moderniseringar och snabba förändringar. T.ex. hämtades under hela deras levnad vatten till hushållet från en källa på gården. Elektricitet kom aldrig att dras till stället. Och ej heller telefon. Oljelampor var gårdens huvudsakliga belysning och drivmedel till dessa får sägas vara en av få tekniska produkter som införskaffades. Till denna spartanska livsföring hörde också att sparsamhet var en dygd på gården. Men man var i alla fall välinformerad om vad som hände ute i stora världen. För grannarna på närmaste granngården Mossen sparade tidningar som Hilda hämtade hem till Bytorp, där de studerades omsorgsfullt i oljelampors sken. Det fanns ett oskrivet men tydligt regelverk om arbetsuppgifternas fördelning på gården. För det var just Hilda som framför allt ansvarade för de husliga sysslorna, inhandlade vad som behövdes till hushållet, kort sagt skötte markservicen, som vi skulle säga i dag. Marta hade hand om djuren, nötkreaturen, på gården. Uppgifterna om antalet djur varierar. Vad man minns i dag kanske det kunde röra sig om 5-6 djur av olika slag. Oscar hade hästen, brukade man säga. Oscar hade sin utkomst som timmerkörare, d.v.s. att från skogsavverkningar om vintern forsla fram virke till bilvägar och timmerupplag. En utkomst som naturligtvis stod och föll med hästen. Alltid när timmerkörningar kom på tal berättades om Oscars väldiga kroppskrafter. Där andra timmerkörare ”lunnade” ihop virket med häst och kälke bar Oscar ihop timmerstockarna till ”getdoningen”. Oscar var naturligtvis jägare också.
Tack vare Bytorpsföreningens målmedvetna ansträngningar är samtliga sju ursprungliga byggnader på gården kvar intakta, välhållna och under nya tak. Dessa byggnader är: Manbyggnaden med stort kök, vardagsrum med öppen spis, kammare och oinredd vind, Lillstugan, Ladugården med djurstall, fodergång, loge och två lador, Stallbyggnaden (egentligen två timrade delar) med olika utrymmen för stall, ved och redskap samt dass, Visthusboden, Jordkällaren och Smedjan. Vi går dock inte närmare in på byggnaderna på Bytorp här. Det skulle säkert heller inte göra dem rättvisa, det gör bara ett besök på Bytorp. Flertalet byggnader på Bytorp är från 1800-talet. Ett undantag torde vara södra delen av stallbyggnaden, den är på goda grunder åldersbestämd till 1700-talet, den kan mycket väl vara flyttad till Bytorp."
Efter bytorp genade jag genom mycket blöt och sumpig skog ut till den "moderna grusvägen", som leder till Byamossarna och hertigparets vandringsled. Där fick jag starta om geocach i mobilen, och det finns inte en antydan till täckning - så jag vände om och bestämde mig för att ta grusvägen tillbaka till bilen. Där stötte jag på fundamentet till en gammal linbana. Vill man läsa mer samt se bilder rekommenderar jag http://www.lugne.se/byn/linbanan.htm
Sammanfattning:
Linbanan färdiställdes 1915, var i drift i 9 år och drevs av en råoljemotor på 50hk (senare en ångdriven motor på 40hk. 200-300 vagnar var i bruk, och den totala lastkapaciteten var på ca 12 ton. Det tog tre timmar för lasten att åka den 13km långa sträckan. Linbanan gick över 4 tjärnar, och var utlagd på 108 bockar. Den högsta på 30 meter. I en av tjärnen stod en bock på hela 11 meters djup (sluttande botten dessutom), förankrad i en kista fylld med sten. Den grövre kabeln i banan var spänd med en vikt på hela 14 ton. Linbanan var i bruk fram till 1924, då den ersattes av en ny flottled.
Efter linbanan gick jag tillbaka till bilen, åt en macka och åkte ner till Lekvattnet (ca 500 meter) för att plocka dagens näst sista cach. Hunden satt villigt kvar i bilen medan jag begav mig mot det gamla utedasset. Sedan åkte vi hemåt och repade med oss en cach på en skylt som vi missade på vägen in.
Det var en underbar tur idag, och jag är så glad och lycklig att jag börjat vandra och återupptäcka historiska platser igen. Kommer man bara i form så blir det längre och mer prövande vandringar framöver.
Ha det bra tills nästa gång!